Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Att vara doktorand

Det finns lika många historier om att vara doktorand som det finns doktorander. Här berättar några av dem sin historia. Vi får också höra handledarens perspektiv.

Porträtt av Sofia Åkerman. Foto.
 Foto: Kennet Ruona

Sofia, vad fick dig att välja att söka forskarutbildningen?
– När jag var nyutexaminerad och stod inför att välja karriärväg var jag ensamstående med två små förskolebarn. Den absolut tyngst vägande faktorn för att söka doktorandtjänst var flexibiliteten som det vägvalet erbjöd. Detta vägval har varit så bra för min familj under de här åren. Oavsett om jag klarar det här eller inte, det kan man tvivla på ibland i berg- och dalbanan, så tar lugnet som doktorandtiden gett mig udden av det.

Hur är en vanlig dag som doktorand?
– Det jag lärt mig om mig själv är att det tar mig tid att komma igång och att jag inte kan skriva en hel dag. Det går inte att upprätthålla fokus och koncentration så länge. Men när jag väl kommer igång vid tiotiden kan jag sitta fyra timmar utan paus. Efter detta byter jag fokus och ägnar eftermiddagarna åt att svara på mejl, förbereda undervisning eller läsa texter till forskarskolan. För egen del sorterar jag hårt bland uppgifter och håller min plan.

Vilket råd skulle du ge till någon som överväger att söka?
– Akademin passar personer som liksom jag värdesätter hög flexibilitet och som tycker om att vända och vrida på problem. För att klara av forskarstudierna tror jag det är bra att ha en förmåga att strukturera sitt arbete och att sålla. Fyra eller fem år kan låta som lång tid, men det går så fort och för många är det en utmaning att hinna klart i tid. Det kan också vara svårt att veta var man ska sätta ribban. För min del är slutmålet tydligt: en färdig avhandling. Allt annat är bonus.

Porträtt av Alexander Hardenberger. Foto.
Foto: Stefan Bengtsson

Alexander, vad fick dig att söka till forskarutbildningen?
– När jag pluggade hade jag inte en tanke på att söka till forskarutbildningen. Jag var helt inne på att söka mig till advokatbyrå. När jag skrev mitt exjobb insåg jag dock att jag tycke det var väldigt roligt att skriva. I anslutning till att jag var färdig med examensarbetet berättade min handledare att Högsta domstolen meddelat prövningstillstånd på just den frågan som jag skrivit mitt exjobb om och uppmanade mig att skriva en artikel på ämnet. Artikeln publicerade i Svensk Juristtidning och jag började fundera över om det inte vore roligt att söka till forskarutbildningen. När det sedan visade sig att Högsta domstolen hänvisade till min artikel var det en otrolig boost för mig. Så det som fick mig att söka var nog kombinationen av att det var roligt att skriva exjobb, att min artikel uppmärksammades samt att möjligheten att söka en doktorandtjänst i processrätt dök upp.  

Vilket är det mest spännande eller utmanande du har arbetat med som doktorand hittills?
– Det roligaste har varit att mitt ämne har en sådan praktisk anknytning och att mina alster blivit lästa och diskuterade bland ”praktiker” och dessutom hänvisade till i flertalet tings- och hovrättsdomar. Att skriva om ett praktiskt relevant ämne har medfört att jag upplevt att jag snabbt fått en form av specialistroll, vilket nog hade tagit längre tid utanför den akademiska världen. Undervisningen är också rolig! Det ger bland annat utrymme för att testa de idéer man sitter och knäcker för sig själv. Det är dessutom en stor och kul utmaning att försöka förmedla olika teoretiska koncept till nyfikna och pålästa studenter. 

 Vilket råd skulle du ge till någon som överväger att söka? 
– Om du som student upplevt att du sällan fått djupdyka i de frågor som berörts på programmet och dessutom tyckt om att skriva längre uppsatser tror jag att det är svårt att hitta en roligare tjänst än doktorandtjänsten. Den stora styrkan med doktorandtjänsten är att du direkt får en arbetsuppgift som innebär att du ska ge dig på de svåra ”knäckfrågorna”.  Även om man i början av juristprogrammet kan uppleva att man lär sig ”all juridik som finns”, inser man snabbt att man bara touchar frågorna på ytan. Doktorandtjänsten ger utrymme att utreda frågor på djupet och förstå dessa fullt ut! Jag tror att det är ovanligt i juristvärlden.

Porträtt av Manni Ardzejewska. Foto.
Foto: Stefan Bengtsson

Manni, vad fick dig att söka till forskarutbildningen?  

– Det var något som alltid fanns i bakhuvudet. Min mamma tog sin doktorsexamen när jag växte upp, och det påverkade förmodligen mig. Jag tyckte också om forskningsdelen i juristutbildningen. Det var roligt att ta något som intresserade mig och betrakta det från olika perspektiv. Jag visste att jag var intresserad av medicinsk rätt och skrev om dödshjälp under utbildningen. Jag pratade med människor i Uppsala och de rekommenderade mig faktiskt att söka mig till Lund  eftersom forskningsmiljön i health law är så stor här.    

Vilket är det mest spännande eller utmanande du har arbetat med som doktorand hittills?  

– Jag tycker om att gå utanför mitt eget ämnesområde och kommunicera med och lära mig av vårdpersonal. Jag genomför intervjuer med vårdpersonal som en del av mitt doktorandprojekt om beslutsfattande i livets slutskede, och det innebär att gå utanför min bekvämlighetszon.

Vilka råd skulle du ge till någon som överväger att söka?  

– Du måste vara redo att vara motståndskraftig, utmanas och pressa dig själv. Som jag nämnde tidigare, var att gå utanför min bekvämlighetszon faktiskt något jag såg fram emot när jag ansökte. Jag ville lära mig fler  färdigheter och ge mig själv olika dimensioner, som undervisning.

Portrait of Marika Mäkinen. Photo.

Marika, vad fick dig att söka till forskarutbildningen?

– Jag gillade verkligen att skriva min masteruppsats. Idén om forskarutbildningen föddes i det sammanhanget. I akademin var jag särskilt fascinerad av den frihet som var förknippad med den; möjligheten att verkligen fördjupa sig i ett intressant ämne och bestämma arbetet – hur och i vilken ordning saker och ting görs. Jag var också intresserad av att undervisa redan innan jag sökte.

Vilket är det mest spännande du arbetat med som doktorand hittills?

– Helt klart mitt eget projekt, med dess upp- och nedgångar; ibland finns det faser när motivationen är på topp och ibland slår förtvivlan in över den egna texten. Jobbet som doktorand har också möjliggjort många intressanta aktiviteter. Jag har kunnat göra ett forskningsbesök på Köpenhamns universitet, undervisa om väldigt intressanta ämnen och ha väldigt intressanta diskussioner med kollegor.

Vad skulle du säga till någon som överväger att söka?

– Jag rekommenderar starkt dig att söka om du har ett intresse och motivation att fördjupa dig i ett specifikt ämne! Forskarutbildningen lär ut kritiskt tänkande och förmåga att organisera idéer och producera (akademisk) text. Det kräver förstås också lite uthållighet och då och då starka nerver…

Portrait of Mahesh Menon. Portrait.

Mahesh, fick dig att söka en doktorandutbildning?

– Jag undervisade vid ett universitet i Indien och lockades av Lunds universitets goda rykte inom mänskliga rättigheter, vilket överensstämmer med mitt intresse för miljörätt, mänskliga dimensioner och rättvis fördelning. Möjligheten att forska inom hållbar utveckling intresserade mig särskilt. Konkret undersöker jag hur domstolar i Sydostasien formar principen om hållbar utveckling under inflytande av politiska faktorer som påverkar domarna.

Kan du beskriva en typisk dag som doktorand?

– En typisk dag som doktorand kretsar kring läsning, kritiskt tänkande och diskussioner med kollegor, handledare och andra doktorander. Jag har turen att vara en del av en livlig gemenskap med över 20 doktorander, där vi utbyter idéer och perspektiv. Mitt ursprungliga projekt har förändrats sedan jag kom hit och jag har funnit stor spänning i att ompröva och omforma min forskning. Jag ägnar betydande tid åt att reflektera över olika tillvägagångssätt och perspektiv, vilket har lett till värdefulla insikter.

Vilket råd skulle du ge till någon som överväger att söka till en doktorandutbildning?

– Jag rekommenderar starkt att du ansöker! Redan från dag ett kommer du att uppleva en stöttande och stressfri miljö. Till skillnad från många andra program i världen får du fyra år på dig, vilket ger gott om tid för utforskning. Jag uppskattar den samarbetsinriktade arbetsmiljön som finns här där människor verkligen är engagerade i att hjälpa till.

Porträtt av Ulrika Andersson. Foto.
Foto: Kennet Ruona

Ulrika, hur ser du på handledarens roll?  

– Handledaren har en helt central roll i doktorandens utbildning. För mig är det A och O att vara medveten om sin maktsituation som handledare. Jag försöker vara ödmjuk inför det och bära det med mig. Att vara handledare är en av mina viktigaste, mest intressanta och givande uppgifter. Jag ser det personligen som ett stort privilegium.      

Hur stödjer du dina doktorander?  

– Lyssna och lyssna in är mina viktigaste strategier. Det är viktigt att vara en god lyssnare på många sätt och inte vara för ivrig att styra. Jag försöker framhålla att det är doktorandens projekt och uppmuntra hen att hitta sin egen röst. Det är en balans mellan att lyssna och vägleda. En viktig del är att försöka se doktorandens potential, i alla avseenden. Jag hade själv en handledare som var mycket bra på det.      

Vad vill du säga till dem som funderar på att söka?  

– Skrivandet är väldigt centralt i rättsvetenskap och det är viktigt att man får möjlighet att utveckla det inom forskarutbildningen. Du blir aldrig färdig som forskare eller skribent. Men du kan utveckla dina färdigheter. Det är också viktigt att kunna planera på både lång och kort sikt.  Men även om det går att planera kan det oväntade hela tiden ske. Om du vetat resultatet på förhand så hade det inte varit en forskningsuppgift. Som doktorand vet du inte från början hur det ska bli. Det är spännande och jobbigt på samma gång.