Tova Bennet

Ska en person som är tillfälligt sinnesförvirrad frias från ansvar för brott? Frågan återkommer i förarbeten, litteratur och praxis under brottsbalkens tillämpningstid, men har sedan ikraftträdandet 1965 i princip stått obesvarad. Högsta domstolen har nu meddelat dom i ett fall där den tilltalade var åtalad för att ha misshandlat sin mor under ett kortvarigt psykostillstånd, i tron att modern var besatt av djävulen. Högsta domstolen fastslår i dom 2020-03-05, mål B 4685-19, ”Vanföreställningen”, att en undantagsregel vid tillfällig sinnesförvirring inte utgör en del av gällande rätt, men frikänner ändå den tilltalade då han inte anses ha uppfyllt det krav på medvetenhet som utgör en förutsättning för uppsåt. Enligt Högsta domstolen innebär kravet på medvetenhet att den tilltalade måste ha ”ett visst mått av basal grundförståelse av det sammanhang och den omgivning där gärningen företas”. Domen innebär både ett förtydligande och en skärpning av skuldprövningen vid psykisk störning, men visar också att flera frågor återstår gällande förhållandet mellan kravet på medvetenhet, uppsåtsrekvisitet och fängelseförbudet.